Jag lever i en värld där vänlighet chockerar mer än knark.

En flicka i sjuttonårs åldern skulle besöka toaletten på en populär, omtalad snabbmatskedja i stockholmsområdet. När hon öppnade dörren möttes hon av en förskräcklig syn. Där på golvet, nedspydd och trasig, låg en s.k. knarkare av högsta klass. Flickan underrättade en ung kille i personalen som utbrast "åh nej, inte nu igen".

Detta är min tolkning av en sann historia som jag fått berättad för mig för många år sedan. Jag minns inte alla detaljer men jag vet att den upprörde mig redan då. Jag kan inte ha varit mer en tio-elva år. På den tiden hade jag svårt att förstå den spontana reaktionen från killen i personalen, men idag känns den inte allt för främmande. Är det inte läskigt när man tänkter på hur avtrubbade vi blivit? Det gäller inte bara den läskigt vardagliga synen på narkotikamissbruk utan även våran syn på våld, alkoholmissbruk och kriminallitet i stort. Hur många reagerar ens i krogkön när någon blir slagen?

När jag ser någon stå och röka en joint passerar det mig som ingenting. Jag har slutat chockeras.

"Jahaja, du knarkar också alltså. Det va som fan. Hur går det med matten nu förresten? Hörde att du börjat ta extralektioner?"

Det mest tragiska är att jag chockeras mer av vänlighet. Det som skulle vara självklart.
Att någon lånar ut sin jacka till den som fryser berör mig mer än synen av några vita linor på en spegel.

Narkotikamissbruk är vardag medans genuin vänlighet är sällsynt.

Om detta är en sanning så borde det vara mer effektivt att jobba på en livsstil som grundar sig på godhet istället för att peta i sig kompliserade, kemiska sammansättningar för att ta sig ur samhällets mediokra mönster.

Att vara en älskvärd människa är mer unikt än att röka gräs.

#Trött i själen

Här nynnar fåglarna Kill bill soundtrack. Staden där alla ögon är blåa.

#Tror du mig inte?

Det här är dagar som inte bara passerar. Att vakna på en madrass hos en vän som sprider glädje vart hon än går. Pressbyrå-latte i vårsolen. Ikväll ska vi ut och fira St. patricks day. Jag tror att jag är lite kär i livet just nu.

#Lyx för syniker i största allmänhet.

Tisdagen den 15/3-11.

Solen skiner och fåglarna skriker - det är sommar!

Bakom tangenterna sitter en flicka med skrattkramp i magen. Hon är road och nöjd med sin dag. Så fantastiska vänner hon har. "Helt otroligt"- Med Gessle dialekt. Idag har hon gått till affären för att köpa glass. Valde bort att inviga våren med en stenhård, gammal Sandwish. Köpte snus istället och gick hem. Hennes vän flög till Rom. Där kan han stanna - sålänge han har underbart roligt och njuter av livet. Efter middagen promenerade hon i kvällssol och blev oerhört inspirerad av totalt oinspirerande bakgrundsmusik. Kvällen har hon tillbringat i Korridor 3, Ekhem. Hon och underbara vänner har skrattat tillsammans; med varandra, åt varandra. Oändligt, oföränderligt, rörande, störande vänskap på en besynnerligt bisarr nivå.

Fred ut, nu är det slut.

#"Visst gör det ont när knoppar brister."

Vi borde vi äta glass.

Välkommen våren!

#Fascinationen över nummer 37

Händer det att du tänker på mig ibland?
Har du sparat några utav våra minnen?
Det finns saker du gjorde som ingen annan kan. Saker som jag hatade, älskade.
Ta mig tillbaka i tiden. Låt mig känna känslan en gång till? I en dröm, vad du vill. Låt mig känna förälskelsen, tilliten, tryggheten, fascinationen, kärleken.
Ta mitt minne utav våran första kyss. Tryck på Repeat.
Jag saknar känslan. Dina händer på mina höfter och mina i ditt hår.
Minns du min röst? Jag tror att jag har glömt din.
Men jag minns, oj vad jag minns; Dina dina vackra ögon, dina mjuka läppar. Vissa saker går inte att förtränga. Gissa om jag har försökt.
Jag vill inte älska dig igen men jag vill känna känslan en gång till.

# Röster som viskar ett vackrare språk

Idag har jag skrattat tills magen gjorde ont. Promenerat längst en bäck, gjort en barkbåt. Köpt 2 kg apelsiner. En söndag i världsklass.