En flicka i sjuttonårs åldern skulle besöka toaletten på en populär, omtalad snabbmatskedja i stockholmsområdet. När hon öppnade dörren möttes hon av en förskräcklig syn. Där på golvet, nedspydd och trasig, låg en s.k. knarkare av högsta klass. Flickan underrättade en ung kille i personalen som utbrast "åh nej, inte nu igen".
Detta är min tolkning av en sann historia som jag fått berättad för mig för många år sedan. Jag minns inte alla detaljer men jag vet att den upprörde mig redan då. Jag kan inte ha varit mer en tio-elva år. På den tiden hade jag svårt att förstå den spontana reaktionen från killen i personalen, men idag känns den inte allt för främmande. Är det inte läskigt när man tänkter på hur avtrubbade vi blivit? Det gäller inte bara den läskigt vardagliga synen på narkotikamissbruk utan även våran syn på våld, alkoholmissbruk och kriminallitet i stort. Hur många reagerar ens i krogkön när någon blir slagen?
När jag ser någon stå och röka en joint passerar det mig som ingenting. Jag har slutat chockeras.
"Jahaja, du knarkar också alltså. Det va som fan. Hur går det med matten nu förresten? Hörde att du börjat ta extralektioner?"
Det mest tragiska är att jag chockeras mer av vänlighet. Det som skulle vara självklart.
Att någon lånar ut sin jacka till den som fryser berör mig mer än synen av några vita linor på en spegel.
Narkotikamissbruk är vardag medans genuin vänlighet är sällsynt.
Om detta är en sanning så borde det vara mer effektivt att jobba på en livsstil som grundar sig på godhet istället för att peta i sig kompliserade, kemiska sammansättningar för att ta sig ur samhällets mediokra mönster.
Att vara en älskvärd människa är mer unikt än att röka gräs.
